Just nu sitter jag på mitt jobb i förstaden utanför Oslo och tänker över hur livet blivit. Hur vet man egentligen att man valt rätt? Finns det något ”rätt”? Det känns som om mina val i livet styrts av tillfälligheter, jag har halkat in på olika vägar på bananskal. Som många andra har valen även styrts av rädsla, rädsla för det okända, rädsla för ensamhet och för att inte bli accepterad. Det är sällan bra att nattfilosofera, man brukar aldrig komma fram till något sunt… Tankarna maler i ensamheten som då och då avbryts av nattens ljud.
Som ung är man full av förväntnignar och hopp inför den blomstrande framtiden. Som lite äldre inser man att man blivt lurad av livet, då verkligheten uppenbarar sig som en käftsmäll. Som snart medelålders (26) förstår man att man bara kan göra sitt bästa, ta vara på möjligheterna som dagen ger och börja om imorgon. Säga till de nära hur mycket de betyder för en.
En kompis sa till mig häromdan att en gemensam vän fått diabetes 2, hon kan aldrig mer dricka och hon älskar att festa. Såklart var hon jätteledsen. Ibland känner man verkligen att man lever och förstår vad som är viktigt. Man har inga garantier, ingen försäkran om att man kan forsätta leva som man gör, att det finns en morgondag.
Carpe Diem!
